Tsunamin 2004

Det är så många som har frågat vad som hände när jag var i Thailand den 26 December 2004.
Och jag har inte direkt orkat svara på de...men nu är jag trött på alla frågor så jag tänker härmed skriva hela min egen berättelse om denna stora naturkatastrof!

26 December 2004

Klockan var ungefär 11.00 i Thailäsk tid (Svensk tid 5.00)
Vi hade precis ätit frukost, det var en riktigt varm dag idag. Det var kanske 40 grader ute :)
Jag hade precis käkat klart, och eftersom att det var våran näst sista dag på den underbara ön Koh Lanta, så var jag ju bara tvungen att njuta av paradiset sista gången!
Jag begav mig till våran Bugalow, som en liten stuga men mycket finare :) LYX! Vi bodde ca 5 meter från vattnet. Jag gick då dit och skulle byta om till badkläder, när jag hade bytt om och gick ut mot stranden, såg jag att alla stog och kollade ut mot havet...jag blev ju nyfiken så sprang ner och kolla läget. What...inget vatten? Allt vatten var borta, helt borta! Det var så jävla konstigt tyckte ju jag, så jag sprang ut mot havet, där de inte fanns något vatten...när jag sprungit kanske 100 meter, så stannade jag och känner att marken börjar små skaka, så jag kollade fram och såg att en 20 meters stor våg kom mot mig, mamma ropade på mig som fan och jag fick en sån jävla panik att jag bara sprang allt vad jag hade in igen. Jag frågade pappa var det va men han visste inte... alla stog kvar på stranden och kollade på den stora vågen som kom mot oss..fast den började lägga sig ocg blev mindre och mindre...till slut när den va 10 meter från oss så la allt vatten sig som vanligt. Jag tänkte då "de va la inget, så då kan jag sticka och bada" Jag gick ner och sen vände jag ryggen mot havet och ropade på pappa för att säga något, jag såg att alla började springa, jag kände att marken verkligen skakade, sen såg jag att en stor skugga var ovanför mig, där står jag med en 15 meters våg bakom mig...
Jag hinner inte ta ett enda steg, när jag kan inte andas! Jag var i vågen, den hade slukat mig med allt vatten....ingen luft!!! Jag kände att de inte skulle ta lång tid tills jag skulle dö, jag visste att jag skulle dö...mina ögon slocknade och jag kände då att någon tog tag i mig och ryckte upp mig från vattnet, de var Gunnar från Göteborg, en av våra grannar. Han flöt på en madrass och jag likaså. Vi flöt kanske 200 meter....jag svimmade av en stund, sen kom chocken! Jag började skrika, gapa, gråta och aa allt.... "Vart är mamma?!" skrek jag flera gånger, jag ropade efter henne men fick inget svar...såg då att pappa hade hittat mamma, hon var mycket skadad, jag också, min handled var stukad och jag hade en massa skrap sår överallt på mina ben. Jag frågade vart Lina var och då blev mamma helt hysterisk! Hon skrek efter henne och samma gjorde jag med. Pappa gick runt på gatan och letade, där kom hon springande med benen uppskrapade som fan...jag kramade om henne och gav henne en puss på kinden! Alla klarade sig, förutom min granne då... :'(
Vi fick den natten sova på en gräsmatta hons några Thailändare och där fick vi vård, mat och lite små saker. Nästa morgon far vi tillbaks till Bangkok och där står hela släkten och stor gråter, men glad var dom!!
Sen kommer man till Sverige, där står mormor och morfar, morbror Anders och kusin Carl, kramade om dom som fan och var riktigt glad över att jag levde.

Idag lever jag i stort sätt ett normalt liv, förutom att jag kanske får lite mardömmar då och då =/ men de lever jag med! Nu har jag ju även Joel, som älskar mig för den jag är och ger mig så mycket hopp och mod! Tack för alla ni som fanns där för mig! Jag är tacksam!!<3>