Nu sitter jag här igen, med samma smärta. Dina slag gör mig inte svagare, utan starkare. Men ändå sänker du mig. Jag hör dina tunga ord i mitt öra, dina slag med knogarna av frustration. Ändå matar du på med slag, även om du ser att mina tårar rinner för fullt. Men du förstår inte, nej det gör du inte. Jag har svårt att inse, men är det så här som jag ska leva? Förtjänar jag detta? Kan någon rädda mig? Jag får en massa frågor av Dig, som du inte ens själv har svar på.
Jag har alltid drömt, om att vakna upp, och se Dig med öppna armar, säga att jag betyder något, men nej, jag möts av dina slag. Dina knogar, mot min mage, mot ansiktet, jag känner blodsmaken i munnen. Allt jag vill är att känna vinden i mitt hår, för att möta rädslan, men inte känna sig rädd. Men jag är rädd, jag är ensam, jag är slagen, jag är en tjej, med ett brustet hjärta. Men... hur länge ska jag leva med detta? Dina klagomål, ditt tjat... Hur länge? Jag står inte ut. Jag ser i dina ögonen hur du njuter, av att se mig plågas, inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Varje kväll, ligger jag och ber, att det ska ta slut, att allt ska ta slut. Så att jag kan känna behag här. Men mina böner verkar inte visa sig att fungera. Jag ger snart upp, jag ger upp nu. När du märker att jag gett upp, då är det försent för dina ursäkter... Försent! Behandla andra så som du själv vill bli behandlad!
,ciiaoo
2 kommentarer:
Sandra, vad är det som händer? är det någon som misshandlar dig? :O Om du behöver prata så kan vi ta det på msn ngn dag, om du vill? Puss,
Okej, vi får pratas vid<3 Puss
Skicka en kommentar